Om att springa

sunsetballoon

Jag har börjat springa och jag skall springa halvmarathon nästa år. Jag är anmäld till  ett lopp i maj. Okej, då var det sagt. Jag vet att det bästa sättet att nå sina mål är att ställa dom högt och säga dem högt. Ändå så känns det så himla nervöst bara att säga det. Halvmarathon. 21098 meter. Jag har aldrig idrottat eller sprungit några längre sträckor. För några år sedan sprang jag en del och då blev det som mest 10 kilometer. Så det här projektet är ganska långt utanför min comfort zone.

Nu kan man ju då fråga sig varför jag vill göra det. Jag älskar utmaningen och jag känner mig upprymd bara av tanken på att springa i mål sen i maj. En annan orsak är att jag behöver ett mål att se fram emot för att komma ut och röra på mig några gånger i veckan. Som studerande sitter jag varje dag många långa timmar framför datorn och det sliter tyvärr på kroppen. Att röra på mig är ett måste för att jag skall orka.

Jag är nu inne på fjärde veckan. Jag har startat långsamt för att vänja kroppen och visst märker jag framsteg hela tiden. Plötsligt är det inte längre tungt att springa tre minuter utan tjugo går helt okej och det är inte tungt att gå upp för trapporna till femte våningen. Jag hoppas den bra känslan håller i sig och jag orkar fortsätta fast det säkert ibland kommer kännas motigt att ta sig ut i ösregn och mörker.

Continue Reading